Paranoid Park
Filmrecension:
PARANOID PARK (Gus Van Sant, 2007)
Alex är en tonåring vars liv kretsar kring skateboarding.
När en säkerhetsvakt plötsligt hittas död i närheten av Eastside Skateboard Park i Portland, även känd som Paranoid Park, måste Alex dra sig till minnes vad som verkligen hände den kvällen och var han själv kommer in i bilden. Samtidigt får han veta att föräldrarna ska skiljas och Alex känner sig ensam med den tyngd som plötsligt lagts på hans axlar.
Att polisen sedan dyker upp i skolan och kallar alla skatare till rektorn för ett gruppsamtal gör inte saken lättare. Väl där är Alex inte den ende som är nervös, men frågan är vem det egentligen är som bär ansvaret för vad som hänt?
Med sina utdragna scener och sin oregelbundna klippning i tid och rum är Paranoid Park definitivt ingen mainstreamfilm. Den blandar drama med estetik och får den melankoliska verkligheten att kännas snäppet verkligare än sådana i typiska Hollywoodfilmer. Alex är en människa, precis som du och jag, och hans liv är inte mycket mer extraordinärt än ditt och mitt. Av en slump har han dock involverats i en historia som påverkar hans psyke och tär på hans krafter och nu måste han hitta en väg ut, innan det är för sent.
Filmens uppbyggnad kan ses som ett utdrag ur vardagen hos vilken amerikan som helst. Överdriven användning av orden "uhm" och "like" får det hela att framstå som något annat än ett skådespel, och det hela skulle lika gärna kunnat vara en dokumentär om en tonårspojke vars liv plötsligt tar en dramatisk vändning och inte ter sig så lyckligt som man kanske kan tro.
Alex är populär och har gott om vänner, av vilka de flesta liksom honom också åker skateboard. Men hans bäste vän Jared är en okänslig skitstövel och fungerar inte som något vidare stöd. Flickvännen Jennifer är dessutom en dramqueen som han helst av allt vill bli av med; han måste bara ta mod till sig att verkligen göra det, även om det innebär att hon blir sårad. Kvar står då Macy, som är den enda han egentligen kan prata med. Hon är den som med ord visar att hon bryr sig om honom, och som faktiskt märker att någonting är fel när ingen annan verkar göra det. Som en sann vän undviker hon att pressa honom, och låter honom istället själv bestämma hur mycket han vill berätta. Hon menar att det viktiga är att han gör någonting åt situationen, eftersom hans sinnesstämning varken är bra för hans eget samvete eller för personer i hans omgivning.
Och vi vet mycket väl att fly undan problemen inte är någon lösning - det krävs mer än så.
Betyg: 6.5/10
Som drama är Paranoid Park en intelligent och verklighetstrogen spegling av hur livet kan komma att se ut när man fattar beslut utan att först tänka efter, och hur dessa sedan kan påverka en enskild person samt personerna i dennes omgivning.
Ur ett karaktärsperspektiv är filmen omåttligt intressant, och den erbjuder därtill en viss nöjesestetik för den som intresserar sig för skateboarding och (till och med) klädstilar inom skate- och streetmodet. Och med sina oregelbundna tidshopp och skickligt utplacerade scenrepriser är Paranoid Park dessutom en perfekt film för den som vill se något annorlunda.
Trailer:
Filmens fördelar:
- Estetiskt tilltalande skatescener som fungerar som ett avbrott i filmens allvar.
- En film utan typiska Hollywoodskådisar, dvs. att det förekommer finnar och skavanker som hos "normala" människor.
Filmens nackdelar:
- Långdragna scener kan ofta vara uttråkande och bör därför användas med försiktighet.
- Att endast få se den ena personen då det pågår en dialog mellan två människor kan gå en på nerverna.
- Den döde säkerhetsvakten borde varit stendöd och det känns därför löjligt att han kan krypa omkring med endast överkroppen kvar.
