SET YOUR ANCHOR

Carpathian är ett hardcoreband från Australien som i november 2008 släppte sitt andra fullängdsalbum Isolation. Det visar på en mognad inom hardcoregenren som nästan helt utesluter de metalcoreinfluenser som genomsyrar 2006 års Nothing To Lose, och således förevisar bandet istället ett renare ljud och en mer attraktiv sångröst.

Då albumet drar igång möts vi i titelspåret "Isolation" av en entonig gitarr som genast får sällskap av en behaglig trumtakt. Trummorna trappas sedan upp alltmer, och samtidigt exploderar sångaren Martin Kirbys röst i en hatisk men ärlig presentation av sig själv.
Isolation drar dock en synlig parallell till föregångaren Nothing To Lose, vilket tyder på att bandet inte har för avsikt att glömma sina tidigare prestationer, trots att de under denna tid genomgått flera medlemsbyten och märkbart har förändrats och förbättrats som musiker. Denna koppling blir självklar då Kirby utbrister 'I know I said we're all so dead, but I'm not ready for death yet', vilket är en referens till låten "End Of The 1980's" där texten lyder 'We're all so fucking dead'.
Ärlighet är hur som helst precis det som sätter prägel på detta album från början till slut, i form av texter som beskriver livet ur Kirbys synvinkel och i all väsentlighet informerar om svårigheterna med att gå mot strömmen och ha viljan och styrkan att förbli den man är, då självförakt och personliga problem står i vägen för en lycklig framtid.

När titelspåret övergår i den efterföljande låten "Cursed" är upplägget rent ut sagt genialiskt. I och med Kirbys sista ord, 'I am permanence', tonas de sista tonerna i "Isolation" ut och trumslagaren David Bichard räknar in nästa låt, som i en nästan omärkbar övergång visar att Carpathian med säkerhet vet var skåpet ska stå. Låten består av en verbal duell mellan den 22-årige Kirby och sångaren JD från Shipwreck A.D. Detta gör låten desto mer intressant och ger den dessutom en extra knuff i ryggen.
Näst i tur är låten "Spirals" där orden 'I doubt there's a better place for anyone [...]' upprepas med hjälp av pumpande gang vocals, vilket lämpar sig perfekt för att få igång publiken under en livespelning.

Den härliga känsla som albumet i sin helhet frambringar är lika tydlig på efterföljande låtar, men det är först i "Insomnia" som bandet genom ett tretonigt gitarriff visar upp sin melodiska sida. Denna följs omedelbart av ännu en melodisk ? i form av låten "Deadbeats...", och känslan av att Isolation är ett album fyllt med såväl hopp och styrka som ilska och uppgivenhet letar sig fram genom medvetandet, vilken sedan förstärks när Martin Kirby åter igen delger oss sin vision av världen.

När albumet sedan börjar gå mot sitt slut serveras två av dess absolut starkaste och mest välskriva låtar på ett glänsande silverfat, där "Ceremony" står som förrätt och varmrätt i en och samma tugga, och "Permanent" är en av de mest välsmakande efterrätterna jag någonsin ätit.
Pat Flynn från Have Heart gästar på låten "Ceremony", och i "Permanent" har det första stycket av texten lånats från en låt av Joy Division, vilket är en av Isolations många kopplingar till bandet i fråga. Det är dock framåt mitten och slutet som "Permanent" imponerar som mest, och tempot i det avslutande textavsnittet såväl som innehållet i detta ger mig rysningar av välbehag. Låten utgör otvivelaktigt ett perfekt avslut på albumet, särskilt då det inledande titelspåret innehållit en avgörande ledtråd om vad som väntar i dess sista låt, där titeln avslöjar vad det hela rör sig om, och där själva innehållet ger en djupare insikt i vad det verkligen betyder.


Betyg: 8/10
Musiken är varierande och låter precis som bra hardcore ska göra.
Texterna är välskrivna och lyckas förmedla många olika känslor, och det känns som om de inte bara innehåller tomma ord utan snarare har en mening för alla som är öppna för att finna den.

Allra bäst blir albumet om det spelas från början till slut, men eftersom tålamod är en raritet och smaken är som baken finns här länkar till de tre låtar som enligt mig utgör Isolations guldkant:
Carpathian - Permanent, Carpathian - Ceremony, Carpathian - Sun Heights.

I tell myself that I know I don't want to be the man who tells stories
of the all things that were ripped from my hands before I truly grasped them,
and I know if we shutdown in stages then let this be the last time
that I ever fucking gave a shit, with my head in my hands, I never meant anything more than this.
This is the story of permanence.
This is the story of unchained momentum.
This is the story of everything we ever wanted.

(Utdrag ur låten "Permanent").