SET YOUR ANCHOR

Four Year Strong
Explains It All (2009)
(http://www.myspace.com/fouryearstrong)
Hemsida: http://www.fouryearstrongmusic.com/

Efter att albumet Rise Or Die Trying släppts världen över har den Massachussetts-baserade kvintetten Four Year Strong varit upptagna med att visa sina talanger på scenen, och i mitten av november besöker de Sverige i samband med Eastpak Antidote Tour (som inkluderar band som Alexisonfire och Anti-Flag). Förutom att turnera har bandet även spelat in och, så sent som i juli i år, givit ut ett cover-album fullmatat med populära 90-talslåtar som medlemmarna själva vuxit upp med.

När jag först satte in denna skiva i cd-spelaren och tryckte på play höjde jag på ögonbrynen. "Är det här Four Year Strong?" tänkte jag och undrade skräckslaget vad som skulle komma härnäst.
Men redan när det inlendande 'o-andet' övergår i en explosion av instrument som direkt följs av sång kan jag luta mig tillbaka och lyssna utan att någon behöver besvara min fråga, för det jag hör vittnar tveklöst om att det är bandet i fråga jag hör, och att det inte finns något som helst att vara rädd för. Det är kreativt, stilrent och uppiggande, och när den upprepade refrängen efter en kort stund fastnat i huvudet är det inte svårt att nynna med i resten av låten.
Det förefaller lite konstigt att höra hur detta band sedan tar sig an två av 90-talets mest kända låtar, eftersom dessa känns igen även från min egen barndom. Jag minns hur jag dansade till den sistnämnda i mitt rum när ingen såg på, och hur jag tjuvlånade min systers Alanis Morissette-skiva för att kunna skryta om att jag lyssnade på "cool rockmusik". Men, eh, ovanan försvinner hur som helst kvickt och låten Absolutely (Story of a Girl) och efterföljande Ironic upplever jag som två av skivans allra bästa covers. Bandet har uppenbarligen lagt manken till under studioinspelningen, och har med hjälp av samma omisskännliga kreativitet som flödade på Rise Or Die Trying förvandlat dessa elva låtar till något som tveklöst skriker ut signaturen Four Year Strong.
Vidare känner jag inte igen så värst många låtar, men det gör dem inte mindre bra. Jag vågar inte säga att de är fantastiska, men bandet jobbar på bra och samtliga låtar är lättlyssnade och fastnar lätt i huvudet. Jag måste dock erkänna att jag under första genomlyssningen blev besviken på skivan som helhet, men turligt nog föll den mig alltmer i smaken ju fler gånger jag spelade den, och efter att ha lyssnat på samtliga originallåtar kan jag konstatera att Four Year Strong har gjort ett grymt jobb. Flera av låtarna påminner lite väl mycket om sina original, men att cover-versionerna ändå gör att bättre intryck på mig än orignialen säger en hel del om hur bandet bör tas emot; det vill säga med en stor applåd. The Smashing Pumpinks hitlåt Bullet With Butterfly Wings är inte längre monoton och består nu av drygt tre minuters fullt avnjutningsbar musik, och Spiderwebs, som urspungligen framfördes av No Doubt, är minst tio gånger bättre tack vare coverns ökade takt. Och att sångarna/gitarristerna Alan Day och Dan O'Connor professionellt fördelar dessa snabbsjungna rader emellan sig känns dessutom både träffsäkert och imponerande. Det skulle vara kul att se om de klarar av att spinna denna refräng lika träffsäkert live, men att förvänta sig att de spelar låten på Sverigespelningen är nog att förvänta sig för mycket.
Skivan lider sedan mot sitt slut och låten She's So High är en perfekt avslutning på ett närapå suveränt album, som i väntan på bandets nästa egenskrivna release duger gott och väl som underhållning och tidsfördriv. Kvintetten har presterat lika bra som väntat, låtvalet är varierat och skivans totala längd är precis lagom för att man ska orka lyssna igenom den en gång till, i alla fall om den inte stoppas automatiskt efter den sista låten. Den första vågen av besvikelse var alltså falsk, och det gäller att ge skivan en chans innan man dömer den. Spela den ett par gånger så att du hinner vänja dig vid dess tempo samt bekanta dig med låtarna, och avgör därefter vad du tycker. Förhoppningsvis tycker du som jag; att den var värd pengarna. Och kanske längtar du till och med efter att få höra mer, vilket du kan komma att få göra redan i början av nästa år, enligt rykten som cirkulerar kring bandets kommande skivsläpp. Vad framtiden håller för Four Year Strong väntas alltså med spänning, men framförallt ser jag fram emot spelningen på Frushuset i höst. Att få se detta band live är nämligen något jag längtat efter otroligt länge.

Slutbetyg: 6/10.
De tre bästa låtarna: Absolutely (Story of a Girl), Ironic och Spiderwebs.

Är du nyfiken på vad medlemmarna själva har att säga om albumet så  ta en titt på denna video:

Four Year Strong - Explains It All (the documentary) from I Surrender Records on Vimeo.

Carpathian är ett hardcoreband från Australien som i november 2008 släppte sitt andra fullängdsalbum Isolation. Det visar på en mognad inom hardcoregenren som nästan helt utesluter de metalcoreinfluenser som genomsyrar 2006 års Nothing To Lose, och således förevisar bandet istället ett renare ljud och en mer attraktiv sångröst.

Då albumet drar igång möts vi i titelspåret "Isolation" av en entonig gitarr som genast får sällskap av en behaglig trumtakt. Trummorna trappas sedan upp alltmer, och samtidigt exploderar sångaren Martin Kirbys röst i en hatisk men ärlig presentation av sig själv.
Isolation drar dock en synlig parallell till föregångaren Nothing To Lose, vilket tyder på att bandet inte har för avsikt att glömma sina tidigare prestationer, trots att de under denna tid genomgått flera medlemsbyten och märkbart har förändrats och förbättrats som musiker. Denna koppling blir självklar då Kirby utbrister 'I know I said we're all so dead, but I'm not ready for death yet', vilket är en referens till låten "End Of The 1980's" där texten lyder 'We're all so fucking dead'.
Ärlighet är hur som helst precis det som sätter prägel på detta album från början till slut, i form av texter som beskriver livet ur Kirbys synvinkel och i all väsentlighet informerar om svårigheterna med att gå mot strömmen och ha viljan och styrkan att förbli den man är, då självförakt och personliga problem står i vägen för en lycklig framtid.

När titelspåret övergår i den efterföljande låten "Cursed" är upplägget rent ut sagt genialiskt. I och med Kirbys sista ord, 'I am permanence', tonas de sista tonerna i "Isolation" ut och trumslagaren David Bichard räknar in nästa låt, som i en nästan omärkbar övergång visar att Carpathian med säkerhet vet var skåpet ska stå. Låten består av en verbal duell mellan den 22-årige Kirby och sångaren JD från Shipwreck A.D. Detta gör låten desto mer intressant och ger den dessutom en extra knuff i ryggen.
Näst i tur är låten "Spirals" där orden 'I doubt there's a better place for anyone [...]' upprepas med hjälp av pumpande gang vocals, vilket lämpar sig perfekt för att få igång publiken under en livespelning.

Den härliga känsla som albumet i sin helhet frambringar är lika tydlig på efterföljande låtar, men det är först i "Insomnia" som bandet genom ett tretonigt gitarriff visar upp sin melodiska sida. Denna följs omedelbart av ännu en melodisk ? i form av låten "Deadbeats...", och känslan av att Isolation är ett album fyllt med såväl hopp och styrka som ilska och uppgivenhet letar sig fram genom medvetandet, vilken sedan förstärks när Martin Kirby åter igen delger oss sin vision av världen.

När albumet sedan börjar gå mot sitt slut serveras två av dess absolut starkaste och mest välskriva låtar på ett glänsande silverfat, där "Ceremony" står som förrätt och varmrätt i en och samma tugga, och "Permanent" är en av de mest välsmakande efterrätterna jag någonsin ätit.
Pat Flynn från Have Heart gästar på låten "Ceremony", och i "Permanent" har det första stycket av texten lånats från en låt av Joy Division, vilket är en av Isolations många kopplingar till bandet i fråga. Det är dock framåt mitten och slutet som "Permanent" imponerar som mest, och tempot i det avslutande textavsnittet såväl som innehållet i detta ger mig rysningar av välbehag. Låten utgör otvivelaktigt ett perfekt avslut på albumet, särskilt då det inledande titelspåret innehållit en avgörande ledtråd om vad som väntar i dess sista låt, där titeln avslöjar vad det hela rör sig om, och där själva innehållet ger en djupare insikt i vad det verkligen betyder.


Betyg: 8/10
Musiken är varierande och låter precis som bra hardcore ska göra.
Texterna är välskrivna och lyckas förmedla många olika känslor, och det känns som om de inte bara innehåller tomma ord utan snarare har en mening för alla som är öppna för att finna den.

Allra bäst blir albumet om det spelas från början till slut, men eftersom tålamod är en raritet och smaken är som baken finns här länkar till de tre låtar som enligt mig utgör Isolations guldkant:
Carpathian - Permanent, Carpathian - Ceremony, Carpathian - Sun Heights.

I tell myself that I know I don't want to be the man who tells stories
of the all things that were ripped from my hands before I truly grasped them,
and I know if we shutdown in stages then let this be the last time
that I ever fucking gave a shit, with my head in my hands, I never meant anything more than this.
This is the story of permanence.
This is the story of unchained momentum.
This is the story of everything we ever wanted.

(Utdrag ur låten "Permanent").

Hollow Crown är namnet på den stora musikaliska nyheten som jag ägnar dagens inlägg åt. Det är också namnet på Architects nya album, som släpptes den 26 januari (dvs. i Storbritannien, släpps efter en försening den 25 februari i Sverige) på Century Media Records.

Line-up:
Sam Carter - vocals
Tim Hillier-Brook - guitar
Tom Searle - guitar
Ali Dean - bass
Dan Searle - drums

Architects är ett band från Brighton, UK, som spelar en blandning mellan hardcore och progressiv metalcore. De bildades år 2004 och släppte två år senare sitt debutalbum Nightmares - och anmärkningsvärt är att medlemmarnas medelålder då var endast 17 år. 
Debutalbumet har sedan följts av ytterligare två album med titlarna Ruin (2008) och Hollow Crown (2009), där Sam Carter tagit över rollen som vokalist, efter originalmedlemmen Matt Johnson.



Och bandets nysläpp, Hollow Crown, har definitivt potential.
Det är massivt, energiskt och oberäkneligt, och hela tiden medan musiken spelar känner jag hur befriande albumet i själva verket är. Det är som att sitta instängd i ett rum, och ändå ha hela världen utsträckt framför sig.
Texterna är välskrivna och känsloladdade, och musiken som varvar mellan explosiva riff och snyggt utformade partier visar hur Architects låter när de är som allra bäst.

Den fenomenale vokalisten Sam Carter vågar sig samtidigt på fler stycken involverande cleansång än han har gjort tidigare, vilket jag anser förbättrar kontrasten mellan sång och musik, och ger en bredare variation i låtarnas skrikiga sångspår än vi fått uppleva på tidigare album, snarare än att påverka helheten på ett negativt sätt. Och han gör det bra. Riktigt, riktigt bra.


Lyssna på utvalda låtar från Hollow Crown här:
Architects - Follow The Water
Architects - Numbers Count For Nothing
Architects - We're All Alone
Architects - One Of These Days
Architects - Left With A Last Minute

Spana även in den första musikvideon från det nya albumet: Architects - Early Grave (Music video)