Team up, team up!
Alexisonfire var kvällens bästa band. Har inte lyssnat på dem på väldigt länge, men nu kanske det är läge att ta igen det man missat, som den senaste skivan till exempel.
Four Year Strong - a.k.a de skäggiga grabbarma - levde inte alls upp till mina förväntningar. De var inte dåliga, men de kunde varit så mycket bättre. Eller åtminstone hade jag hoppats jag att de skulle vara det.
De låter bättre på CD, det är ett som är säkert. Det kändes liksom som om delar av musiken gick förlorad när de spelade. Som om melodierna drunknade och sången var för snabb för att de skulle hinna med att sjunga den ordentligt. Som om det var för svårt för att hänga med helt enkelt.
Men jag sörjer inte så mycket. Jag är glad över att jag äntligen fick chansen att se dem med egna ögon.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om The Ghost Of A Thousand. Inte riktigt my cup of tea, men de var härliga.
Det var dock synd att vi inte hann se kvällens sista band, även om jag inte har hört särskilt mycket, om ens någonting, av just Anti-Flag. Det kunde ha varit en upplevelse, man vet aldrig, och nu får jag kanske aldrig veta. Men bor man i en annan stad och har ett tåg att hinna med så är det sånt som händer.
Sad enough to say that alone I can barely light a match,
but together we can burn this place down.
Sorry about the mess, but when we team up, team up,
we always seem to bring this place to the ground!
"I've got a secret. It's on the tip of my tongue, it's on the back of my lungs."
Det var längesen jag skrev ett vettigt inlägg här.
Nu är det redan november och hösten är onekligen här.
Jag hade tänkt skriva ett par rader om Bring Me The Horizons live-spelning på Klubben i Stockholm, som utan tvekan var förra månadens höjdpunkt, men av någon anledning (förmodligen på grund av tidsbrist) blev det aldrig av. Därför gör jag det nu istället, eftersom det minst sagt var en kväll värd att minnas!
Bandet var mycket bättre än (tack vare rykten osv.) väntat mig och jag gick därför därifrån nöjd och glad, med iPoden som en förlängning av bandets framträdande. Och, som alltid när jag njutit av bra live-musik och hoppat upp och ner tills benen värker, fylld med överskottsenergi.
Det var grymt folktätt, och det var ärligt talat första gången någonsin som jag stod i kö i mer än en kvart i väntan på att få komma in. Men mycket folk innebär mycket röj, så det är nice! Det är precis så det ska vara.
Blir dock en aning irriterad på långa människor som står i vägen för ens synfält och tjejer med hästsvans som skakar på huvudet framför en så att man får håret i ansiktet, men det är sånt man får tåla, hahaha.
Biljetten till nästa veckas spelning med TDWP och Your Demise är för övrigt fixad sen ett tag tillbaka, och likaså biljetten till Eastpak Antidote tour. Det kommer förmodligen bli galet nice.
Ser även fram emot fredag kväll då det är kinamat med tjejerna (och kanske en och annan kille) som gäller!
Sex Ed Rocks
Alltför ofta förknippas lärande med ord som 'tråkigt' eller 'jobbigt'.
Det vet jag av egen erfarenhet.
Men det här, mina damer och herrar, är undervisning som verkligen rockar.
"When she gives you affection,
You better wear protection,
That skank might have an infection.
Are you paying close attention?
In Sex Ed, remember what you read.
Just forget what the others have said, and get it through your head.
Use your brain before you go to bed."
Smosh / Sex Ed Rocks
"This is not... an american dream!"
Och det bästa är att det är två av bandmedlemmarna i August Burns Red som själva gör denna cover. Om jag inte har fel är det JB (gitarr) och Dustin (bas), och sedan dyker några av de andra medlemmarna plus managern upp i videon vid olika tillfällen.
Killarna verkar inte vara helt främmande för det tyska språket att döma av ordval och meningsuppbyggnader, men de låter verkligen mer som Borat än som någon tysk jag över huvudtaget stött på eller hört prata. Haha, well, can't blame 'em. Kul är det i alla fall.
Feuer und Wasser kommt nicht zusammen.
Men uppgiften verkar inte alltför svårt så förhoppningsvis lyckas jag skriva klart den på ett par dagar och kan chilla järnet sedan (peppar, peppar, ta i trä).
Rammstein kommer för övrigt till Sverige den 20 februari nästa år. Biljetterna släpps klockan 09.00 på måndag, vilket betyder att jag kommer att sätta klockan på väckning och sedan kasta mig över datorn, för jag SKA gå. Har väntat på den här dagen i flera år nu, så det finns inget annat val.
Jag hade läst om att Skandinavien-datumen skulle annonseras inom kort, men det var inte förrän idag jag fick veta att ett Sverigebesök verkligen var bekräftat. And it kinda made my day.
Dessutom släpper de en ny skiva i oktober, vilket verkligen är på tiden med tanke på att den sista, Rosenrot, kom ut 2005. Liebe ist für Alle da heter i alla fall nysläppet, och tydligen ska en av låtarna heta "Pussy". Hm, vilket... eh, fint namn. Inte för att jag blir förvånad. Herr Lindemann har för vana att skriva en del perversa texter, men ja, han är lika bra för det. Han kan faktiskt skriva fina, djupa, seriösa saker också.
Det var dock sjukt längesen jag lyssnade på dem, alltså verkligen lyssnade. Så det känns som att det är dags för det. Men det får bli imorgon, för strax börjar Criminal Minds.
Idag kom förresten dessa tre babes hem till mig för att stanna för evigt:
Tröjan i mitten har enligt min uträkning befunnit sig i minst tre länder innan den invandrade till Sverige. Det är lite coolt ändå. Det är liksom fler länder än vissa människor någonsin har varit i. haha.
Dagens låt:
Rammstein - Feuer Und Wasser
Four Year Strong - Explains It All (2009)
Four Year Strong
Explains It All (2009)
(http://www.myspace.com/fouryearstrong)
Hemsida: http://www.fouryearstrongmusic.com/
Efter att albumet Rise Or Die Trying släppts världen över har den Massachussetts-baserade kvintetten Four Year Strong varit upptagna med att visa sina talanger på scenen, och i mitten av november besöker de Sverige i samband med Eastpak Antidote Tour (som inkluderar band som Alexisonfire och Anti-Flag). Förutom att turnera har bandet även spelat in och, så sent som i juli i år, givit ut ett cover-album fullmatat med populära 90-talslåtar som medlemmarna själva vuxit upp med.
När jag först satte in denna skiva i cd-spelaren och tryckte på play höjde jag på ögonbrynen. "Är det här Four Year Strong?" tänkte jag och undrade skräckslaget vad som skulle komma härnäst.
Men redan när det inlendande 'o-andet' övergår i en explosion av instrument som direkt följs av sång kan jag luta mig tillbaka och lyssna utan att någon behöver besvara min fråga, för det jag hör vittnar tveklöst om att det är bandet i fråga jag hör, och att det inte finns något som helst att vara rädd för. Det är kreativt, stilrent och uppiggande, och när den upprepade refrängen efter en kort stund fastnat i huvudet är det inte svårt att nynna med i resten av låten.
Det förefaller lite konstigt att höra hur detta band sedan tar sig an två av 90-talets mest kända låtar, eftersom dessa känns igen även från min egen barndom. Jag minns hur jag dansade till den sistnämnda i mitt rum när ingen såg på, och hur jag tjuvlånade min systers Alanis Morissette-skiva för att kunna skryta om att jag lyssnade på "cool rockmusik". Men, eh, ovanan försvinner hur som helst kvickt och låten Absolutely (Story of a Girl) och efterföljande Ironic upplever jag som två av skivans allra bästa covers. Bandet har uppenbarligen lagt manken till under studioinspelningen, och har med hjälp av samma omisskännliga kreativitet som flödade på Rise Or Die Trying förvandlat dessa elva låtar till något som tveklöst skriker ut signaturen Four Year Strong.
Vidare känner jag inte igen så värst många låtar, men det gör dem inte mindre bra. Jag vågar inte säga att de är fantastiska, men bandet jobbar på bra och samtliga låtar är lättlyssnade och fastnar lätt i huvudet. Jag måste dock erkänna att jag under första genomlyssningen blev besviken på skivan som helhet, men turligt nog föll den mig alltmer i smaken ju fler gånger jag spelade den, och efter att ha lyssnat på samtliga originallåtar kan jag konstatera att Four Year Strong har gjort ett grymt jobb. Flera av låtarna påminner lite väl mycket om sina original, men att cover-versionerna ändå gör att bättre intryck på mig än orignialen säger en hel del om hur bandet bör tas emot; det vill säga med en stor applåd. The Smashing Pumpinks hitlåt Bullet With Butterfly Wings är inte längre monoton och består nu av drygt tre minuters fullt avnjutningsbar musik, och Spiderwebs, som urspungligen framfördes av No Doubt, är minst tio gånger bättre tack vare coverns ökade takt. Och att sångarna/gitarristerna Alan Day och Dan O'Connor professionellt fördelar dessa snabbsjungna rader emellan sig känns dessutom både träffsäkert och imponerande. Det skulle vara kul att se om de klarar av att spinna denna refräng lika träffsäkert live, men att förvänta sig att de spelar låten på Sverigespelningen är nog att förvänta sig för mycket.
Skivan lider sedan mot sitt slut och låten She's So High är en perfekt avslutning på ett närapå suveränt album, som i väntan på bandets nästa egenskrivna release duger gott och väl som underhållning och tidsfördriv. Kvintetten har presterat lika bra som väntat, låtvalet är varierat och skivans totala längd är precis lagom för att man ska orka lyssna igenom den en gång till, i alla fall om den inte stoppas automatiskt efter den sista låten. Den första vågen av besvikelse var alltså falsk, och det gäller att ge skivan en chans innan man dömer den. Spela den ett par gånger så att du hinner vänja dig vid dess tempo samt bekanta dig med låtarna, och avgör därefter vad du tycker. Förhoppningsvis tycker du som jag; att den var värd pengarna. Och kanske längtar du till och med efter att få höra mer, vilket du kan komma att få göra redan i början av nästa år, enligt rykten som cirkulerar kring bandets kommande skivsläpp. Vad framtiden håller för Four Year Strong väntas alltså med spänning, men framförallt ser jag fram emot spelningen på Frushuset i höst. Att få se detta band live är nämligen något jag längtat efter otroligt länge.
Slutbetyg: 6/10.
De tre bästa låtarna: Absolutely (Story of a Girl), Ironic och Spiderwebs.
Är du nyfiken på vad medlemmarna själva har att säga om albumet så ta en titt på denna video:
Four Year Strong - Explains It All (the documentary) from I Surrender Records on Vimeo.
Louder than thunder.
Hur som helst dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan vi ses igen, och kanske kan vi få ihop hela gänget den här gånget, eller i alla fall så gott som hela.
Anyway, idag har jag bara varit hemma och tagit det lugnt, och snart ska jag ta bussen till stan för att möta Gila och hyra film (Eagle Eye?) på ICA City. Sedan ska vi hem till henne och ha filmkväll med Lotta. Myspys!
Har även en mer eller (troligtvis) mindre intressant internetrelaterad nyhet att berätta, men den får vänta till imorgon för nu måste jag hjälpa till med maten innan jag ska iväg.
Tills vidare kan ni mer än gärna få underhålla er med att lyssna på denna sjukt fina låt:
The Devil Wears Prada - Louder Than Thunder
Att jag dessutom idag fick reda på att detta band kommer till Stockholm i november gorde mig överlycklig. Jag vet inte hur länge jag velat se dem live nu, men det är fan på tiden att jag äntligen får göra det!
Antifest!
I'm past tired and sleep eludes me.
The punk rock show still sweats from our pores,
Our minds are racing and our bones are still shaking."
Precis som väntat blev lördagen en toppendag. Vi anlände till Stockholm i lagom tid för att hinna käka lunch på donken och köpa biljetter till pendeltåg och nattbuss, och sedan begav vi oss mot Haninge och kulturhuset där (anti)festen skulle äga rum.
När vi skulle gå in råkade vi missa betalningsbordet, för jag tänkte att "hey, här säljer de bullar och grejer! kanske sätter de upp något bord för inträde och sånt senare", men så var alltså inte fallet, utan bull-bordet fungerade även som betalningsställe. Vi hade ju dock köpt biljetter i förskott, men vi skulle bli avprickade och få en krumelur på handleden också.
När det var avklarat började i alla fall första bandet lira, så vi skyndade oss bort till det folkfyllda rum där fyra killar från Umeå stod på scenen och gav järnet. Forever Young hette bandet i fråga, om jag inte minns fel, och de var faktiskt riktigt bra.
Sedan fortsatte kvällen i samma stil; chill på och umgänge varvades med spelningar, och vi käkade god mat på en kinarestaurang några meter från kulturhuset varpå vi skyndade oss tillbaka för att hinna se fler band spela. Vi satt även på trappan utanför lokalen emellanåt för att hämta luft, och pratade och tittade på när ett gäng killar från diverse band kastade frisbee och lekte runt.
Köpte Carpathian-merch i form av en grå hoodie och en svart t-shirt, och vi fick dessutom varsin turnéposter gratis, varav den ena nu sitter uppe på klädkammardörren i mitt rum. Hade tänkt köpa en Ritual-tröja också, men den som både jag och Mirre ville ha var helt slut sånär som på visningsexemplaret som satt på väggen, som oturligt nog var i fel storlek, så jag avstod och Mirre köpte en brun med ett lejon på istället.
(fotot från http://www.myspace.com/carpathian, taget på Stockholmsspelningen i dec 08).
De tre band som tilltalade mig mest under kvällens gång var svenska Anchor, tyska Ritual och, givetvis, australiensiska Carpathian. Wait In Vain, som jag inte hört tidigare, var också riktigt grymma, och likaså huvudakten Trial, men eftersom vi inte kunde stanna kvar längre än pendeltågets avgångstid tillät hann vi inte se dem spela färdigt, vilket var sjukt synd.
Carpathian hade hur som helst en näst intill perfekt set-list och avslutade sitt (på tok för korta) framträdande med att spela två av sina allra bästa låtar. De avslöjade även att ett nytt album är på gång och att detta kommer att släppas någon gång i början av nästa år. Kan knappt bärga mig, jag är i behov av lite nytt material att lyssna sönder, höh.
Värt att nämna är också att då Ritual stod på scenen och bjöd på mellansnack skrek gitarristen plötsligt "Thomas Ledin!" så att alla började skratta, och sångaren hakade på genom att börja sjunga "ja, ja, ja, du kan lita på mig!", haha. Så jävla bra.
När vi sedan var på väg ut ur lokalen för att skynda mot tågstationen gick vi förbi sångaren i Carpathian, Martin Kirby, som vi sett ett flertal gånger under de sju timmar vi spenderat på plats, och som jag måste säga är en person jag både ser upp till och inspireras av. Jag tog därför mod till mig och gick fram till honom med tanken att "det är nu eller aldrig", och han visade sig till min glädje vara en glad, sjukt snäll och trevlig kille. Vi pratade om lite allt möjligt samt posade tillsammans framför Mirres kamera tills hon och jag var tvungna att rusa iväg. Efter en pendeltågstur och en bussresa befann vi oss sedan åter igen i Uppsala, där Olov och Nisse mötte oss och gjorde oss sällskap hem.
(fotot från http://www.myspace.com/carpathian, taget på Stockholmsspelningen i dec 08).
Detta var lätt den bästa dagen/kvällen på länge, och jag tackar Mirre för sällskapet och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan en liknande fest eller spelning ordnas igen. End of story.
Spirals.
I'm home!
Cypern var nice som fan, och det känns egentligen lite tråkigt att vara hemma igen, fast samtidigt är det förstås skönt. Vi badade i både hav och pool, tog bussen till Water World där det fanns ett tiotal bassänger med olika rutschbanor, hinerbanor och annat skoj, åkte på shoppingtur i Larnaca och åt Meze med ett gäng svenskar, norskar och danskar på en restaurang strax utanför stan, utforskade området och centrum i närheten av hotellet, åt en galet nice frukost på hotellet varje morgon där det fanns allt en stereotypisk engelsman i fotbollströja (dvs. majoriteten av alla engelska manliga gäster) kan önska sig, plus en massa annan god mat på diverse restauranger.
Så, förutom att det fanns små myror lite här och var i vårt hotellrum (vilket för övrigt låg på hörnet av en liten radhuslänga som inte satt ihop med det övriga hotellet) var det en resa fri från klagomål. Och om jag någon gång återvänder ska jag definitivt åka till Water World igen, vilket förmodligen var ett av de bästa ställena jag kunnat spendera en dag på under den här sommaren.
Är hur som helst fortfarande proppmätt från kebabtallriken jag åt på Sibylla för typ två timmar sedan. Ska ringa upp Mirre alldeles strax för att gå igenom lite planer inför lördagen då det är Antifest. Can't wait!
Det ska bli grymt att få se Carpathian som jag verkligen inte kan sluta lyssna på, och inte heller kan sluta sjunga för mig själv, och som är ett av de band som står högst upp på min måste-se-live-lista just nu.
"Not for one second can I imagine a retraction. How much longer can we take beauty for granted? We've a lack of reason in absence of passion. We're without clarity in a world of empty vision, and I doubt there's a better place for anyone until we learn love."
Imorgon blir det för övrigt flytt, som jag dock förhoppningsvis inte behöver bry mig alltför mycket om, utan kan smita ifrån ganska snabbt, då flyttgubbarna tar hand om det mesta. tyvärr måste jag gå upp klockan 7. suck.
Sagan om Gävlebesöket och sanningen du inte trodde var sann.
Jag smakade bland annat kaffe (på Max) för första gången på väldigt länge, öppen för att kunna ändra min åsikt angående dess smak, men nej, det var lika äckligt som förut, haha. När vi sedan kom hem till lägenehten kollade vi upp priser på flygresor till London (dit jag, Mirre och Mirja förmodligen ska åka i höst) samt olika vandrarhem och kostnader för boende, vilket ser lovande ut.
Därefter minns jag egentligen inte vad vi gjorde, förutom att titta på diverse videos på datorn och skratta åt Paris Hilton och hennes pets i tv-serien som alla bör se då den minst sagt är roande, men vi gick inte och lade oss förrän närmare halv 7 på morgonen.
Något jag däremot minns tydligt är följande uttalande om varför skådespelerskan Lena Heady, enligt Olov, inte är snygg:
1. hon ser ut som en mamma.
2. hon har fula bröstvårtor.
Haha, vi må ha varit övertrötta men anledning nummer två var jävligt otippad ändå. plus att ingen av oss kan säga att vi håller med, haha :D.
Beviset på Olovs hemliga passion för den ökända Karl-Ola (stavning?), som för övrigt är hans ultimata sexdröm, har dessutom avslöjats, och sanningen är att han inte kan motstå henne. Men å andra sidan, vem kan det? tsss lol.
Imorgon åker jag och syrran hur som helst till Cypern och är där en vecka framåt.
Ska försöka (orka) skriva ner vad vi gör varje dag så att jag kan föra in det här i bloggen som en slags resedagbok med foton och sånt när jag kommer hem. För jag kommer troligtvis ha bättre saker för mig än att sitta på något internetcafé medan jag är där, hoho. Tvivlar inte på att detta kommer att bli en bra vecka. Medelhavet, stränder, vackra vyer och underbar mat, here I come!
Diamonds aren't forever.
Bring Me The Horizon (http://www.myspace.com/bmth)
Den brittiska deathcore/metalcore-akten Bring Me The Horizon blev främst känd genom Myspace, och sedan bandet bildades år 2004 har de släppt två fullängdsalbum med titlarna Count Your Blessings (2006) och Suicide Season (2008), varav det sistnämnda är inspelat hos producenten Fredrik Nordström (At The Gates, In Flames, Arch Enemy, Soilwork, Opeth m.fl.) här i Sverige. De har turnerat världen runt och spelat på många stora festivaler runtom i Europa, och det avslöjades nylligen att de redan påbörjat skrivprocessen av sin tredje fullängdare, som sedan är planerad att spelas in i Studio Fredman, återigen med Fredrik Nordström, i mars 2010. Albumet förväntas sedan släppas någon gång under sommaren 2010.
Bring Me The Horizon - Diamonds Aren't Forever
En stor nyhet beträffande bandet, som egentligen var anledningen till att jag ville skriva om dem och därmed också valde att rekommendera dem, lyder enligt följande:
Jona Weinhofen (ex I Killed The Prom Queen) har lämnat Bleeding Through och ersatt Curtis Ward som gitarrist i det brittiska deathcore/metalcore-bandet Bring Me The Horizon. Orsaken till detta är att Ward i mars 2009 valde att lämna bandet, och att Weinhofen blev senare tillfrågad att inta platsen som turnégitarrist, varpå han i juli i år bekräftades som en permanent bandmedlem.
Det faktum att australiensaren stod på scenen under bandets båda svenska festivalframträdanden (läs. Metaltown och Peace & Love) fick dock många uppmärksamma fans att reagera. De, liksom jag, svävade i ovisshet om vad som försiggick, och många obesvarade frågor hängde i luften. När det nu står klart hur det ligger till måste jag erkänna att samtliga fans (inklusive mig själv) som hittills inte anat någonting angående medlemsbytet följaktligen inte alls varit så uppmärksamma som de kanske borde ha varit.
I en intervju rörande ämnet säger bandets frontman Oliver Sykes att "Weinhofen has injected the band with a new-found enthusiasm, causing the bands performances to be 'so much better and refreshing', and he feels they have 'stepped up another level'."
Ja, så länge bandmedlemmarna är nöjda är jag också nöjd. Weinhofen gjorde ett utmärkt jobb i I Killed The Prom Queen, så jag ser inga som helst hinder för hans framtid i Bring Me The Horizon.
Källor: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bring_me_the_Horizon, http://en.wikipedia.org/wiki/Jona_Weinhofen.
Fikatime!
Åt salladen som man får blanda själv och var mycket nöjd, trots att jag inte orkade äta upp hela. Dom hade tråkigt nog höjt priset, men då ingick det en läsk istället så det var överkomligt.
Det blev en hel del deep-talk mot slutet och ännu mer på vägen hem från stan då jag och Sofie promenerade runt i Svartbäcken medan vi diskuterade allt mellan himmel och jord.
Jag är glad över att jag har er allihopa, bara så ni vet. Och även om jag inte är världens bästa på att uttrycka känslor så hoppas jag att ni vet att ni betyder mycket för mig. så, tack för att ni finns. <3
Hämtade mitt paket från Discshop idag också som innehöll Lost säsong 4 och filmen Bangkok Dangerous (2008). Börjar nog kolla på Lost imorgon, i alla fall om det är samma regniga och blåsiga väder som idag.
Jag har för övrigt kommit fram till att det släpps fem album den här månaden av band som jag lyssnar på, vilket känns jävligt värt och ovärt på samma gång. Det blir dyrt om man ska införskaffa alla, men samtidigt kan jag knappt vänta på att få höra dem. Beslutsångest fer sure.
Rubrik? vaddå?
Filmade även större delen av deras framträdande, så förmodligen lägger jag upp ett smakprov av det här på bloggen så fort jag orkar fixa ihop en video. Nu vet jag i alla fall vilken kamera jag ska ta med till framtidens konserter, med tanke på att videokamerans ljud- och bildkvalité totalkrossar digitalkamerans.
Igår fick jag även de tre tröjorna som syns nedan, som jag beställt från mitt andra hemland, hah. De var lite stora, men det var jag beredd på, så jag är sjukt nöjd ändå!
Nu ska jag hur som helst bege mig iväg till stan och sedan träffa folk på Williams. catch up with ya later!
Absolutely (Story of a Girl)
Och om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det finns både för- och nackdelar.
Det är nämligen så att ett av mina favoritband inom pop-punk/hardcore-genren, Four Year Strong, snart släpper ett nytt album, vilket kommer att innehålla en samling covers av radiohits från 90-talet.
När bandet skrev ett blogginlägg om detta på myspace för att informera om sina kommande planer trodde jag, i likhet med hälften av alla som kommenterade inlägget, att detta var ett aprilskämt, eftersom det "råkade" vara postat just den första april i år. Men icke - albumet släpps den 21 juli.
Anledningen till att bandet över huvudtaget ville göra en coversamling som denna är att de älskar 90-talet, och dessa låtar var en del av deras barndom. Det var den musik de växte upp med.
På ett sätt tycker jag att det är lite häftigt; det är en rolig idé, och det finns stora ytor för kreativitet då det gäller att personliggöra dessa låtar så mycket som möjligt. De flesta låtarna är därtill låtar man hört förut, åtminstone i förbigående, och förmodligen kan ett par textrader ur, trots att man kanske aldrig fastnat för bandet som gjort just den låten.
Samtidigt känns dock idén om en coversamling som ett sidospår som förhindrar att bandet skapar mer av den originella och livfulla musik som fick mig att börja gilla dem från början. Det må vara deras egna tolkning, men det är en tolkning av andras verk, och därför är jag lite skeptiskt inställd till hur albumet kommer att kännas att lyssna på. Men detta återstår att se, för man ska aldrig döma något eller någon i förväg!
Här är i alla fall det första smakprovet:
Four Year Strong - Absolutely (Story of a Girl)
Dags att uppdatera!
Tänkte att det kunde läge för en uppdatering mitt i sommarvärmen.
Idag har jag varit vid Gamla Uppsala-badet och chillat med Sofie, vilket faktiskt var riktigt skönt. Det blev dock inget badande för min del, men jag fick åtminstone lite färg på rygg och armar (dessvärre mest rött, eftersom jag har pigment som en albino).
Såg för övrigt 40 year old virgin igår och tyckte att den var rätt kul och hade sina stunder, fast som väntat var den också fånig och överdriven. Alltså ingen film jag skulle köpa, men som jag möjligtvis skulle se igen om den gick på TV. Steve Carell är dessutom mycket bättre i Get Smart, så se hellre den, oavsett om ni gillar honom eller inte, eftersom det är en bättre kliché-parodi i alla avseenden. Kanske mest för att det är så lätt att acceptera det faktum att den är överdrivet överdriven, då det är precis så den ska vara.
Men men, nu blir det TV istället, för Paris Hilton's My New BFF är något man bara inte kan missa.
