SET YOUR ANCHOR

Yo.
Har nyss kommit hem från stan efter att ha sagt hejdå till Mirre och Calle (plus John och Sebastian). De var här och chillade en stund och sedan skulle Mirre på studentskiva och Calle skulle hem med tåget.
Ett kort men trevligt besök blev det. :]

Spelade även badminton tidgare under dagen och åt en god middag i form av nudelwok med biff från Kvantum, yeah. billigt och bra, rekommenderas till den som är lat och vill ha mycket mat för pengarna.

Imorgon måste jag skriva en jävla seminarieuppgift så fort jag kommer hem från skolan eftersom den ska vara inlämnad då. Förhoppningsvis blir jag inte utskälld om jag lämnar in den på torsdag istället, men man vet ju aldrig, så jag ska åtminstone försöka skriva klart den.

Nu är snart reklamen slut på Lost så jag ska bänka mig framför teven istället. ciao!


I'll write my songs,
they'll sing along, and hope time heals everything.

Filmrecension:
PARANOID PARK (Gus Van Sant, 2007)

Alex är en tonåring vars liv kretsar kring skateboarding.
När en säkerhetsvakt plötsligt hittas död i närheten av Eastside Skateboard Park i Portland, även känd som Paranoid Park, måste Alex dra sig till minnes vad som verkligen hände den kvällen och var han själv kommer in i bilden. Samtidigt får han veta att föräldrarna ska skiljas och Alex känner sig ensam med den tyngd som plötsligt lagts på hans axlar. 
Att polisen sedan dyker upp i skolan och kallar alla skatare till rektorn för ett gruppsamtal gör inte saken lättare. Väl där är Alex inte den ende som är nervös, men frågan är vem det egentligen är som bär ansvaret för vad som hänt?

Med sina utdragna scener och sin oregelbundna klippning i tid och rum är Paranoid Park definitivt ingen mainstreamfilm. Den blandar drama med estetik och får den melankoliska verkligheten att kännas snäppet verkligare än sådana i typiska Hollywoodfilmer. Alex är en människa, precis som du och jag, och hans liv är inte mycket mer extraordinärt än ditt och mitt. Av en slump har han dock involverats i en historia som påverkar hans psyke och tär på hans krafter och nu måste han hitta en väg ut, innan det är för sent.



Filmens uppbyggnad kan ses som ett utdrag ur vardagen hos vilken amerikan som helst. Överdriven användning av orden "uhm" och "like" får det hela att framstå som något annat än ett skådespel, och det hela skulle lika gärna kunnat vara en dokumentär om en tonårspojke vars liv plötsligt tar en dramatisk vändning och inte ter sig så lyckligt som man kanske kan tro.
Alex är populär och har gott om vänner, av vilka de flesta liksom honom också åker skateboard. Men hans bäste vän Jared är en okänslig skitstövel och fungerar inte som något vidare stöd. Flickvännen Jennifer är dessutom en dramqueen som han helst av allt vill bli av med; han måste bara ta mod till sig att verkligen göra det, även om det innebär att hon blir sårad. Kvar står då Macy, som är den enda han egentligen kan prata med. Hon är den som med ord visar att hon bryr sig om honom, och som faktiskt märker att någonting är fel när ingen annan verkar göra det. Som en sann vän undviker hon att pressa honom, och låter honom istället själv bestämma hur mycket han vill berätta. Hon menar att det viktiga är att han gör någonting åt situationen, eftersom hans sinnesstämning varken är bra för hans eget samvete eller för personer i hans omgivning.
Och vi vet mycket väl att fly undan problemen inte är någon lösning - det krävs mer än så.


Betyg: 6.5/10
Som drama är Paranoid Park en intelligent och verklighetstrogen spegling av hur livet kan komma att se ut när man fattar beslut utan att först tänka efter, och hur dessa sedan kan påverka en enskild person samt personerna i dennes omgivning.
Ur ett karaktärsperspektiv är filmen omåttligt intressant, och den erbjuder därtill en viss nöjesestetik för den som intresserar sig för skateboarding och (till och med) klädstilar inom skate- och streetmodet. Och med sina oregelbundna tidshopp och skickligt utplacerade scenrepriser är Paranoid Park dessutom en perfekt film för den som vill se något annorlunda.

Trailer:



Filmens fördelar:
- Estetiskt tilltalande skatescener som fungerar som ett avbrott i filmens allvar.
- En film utan typiska Hollywoodskådisar, dvs. att det förekommer finnar och skavanker som hos "normala" människor.

Filmens nackdelar:
- Långdragna scener kan ofta vara uttråkande och bör därför användas med försiktighet.
- Att endast få se den ena personen då det pågår en dialog mellan två människor kan gå en på nerverna.
- Den döde säkerhetsvakten borde varit stendöd och det känns därför löjligt att han kan krypa omkring med endast överkroppen kvar.

Carpathian är ett hardcoreband från Australien som i november 2008 släppte sitt andra fullängdsalbum Isolation. Det visar på en mognad inom hardcoregenren som nästan helt utesluter de metalcoreinfluenser som genomsyrar 2006 års Nothing To Lose, och således förevisar bandet istället ett renare ljud och en mer attraktiv sångröst.

Då albumet drar igång möts vi i titelspåret "Isolation" av en entonig gitarr som genast får sällskap av en behaglig trumtakt. Trummorna trappas sedan upp alltmer, och samtidigt exploderar sångaren Martin Kirbys röst i en hatisk men ärlig presentation av sig själv.
Isolation drar dock en synlig parallell till föregångaren Nothing To Lose, vilket tyder på att bandet inte har för avsikt att glömma sina tidigare prestationer, trots att de under denna tid genomgått flera medlemsbyten och märkbart har förändrats och förbättrats som musiker. Denna koppling blir självklar då Kirby utbrister 'I know I said we're all so dead, but I'm not ready for death yet', vilket är en referens till låten "End Of The 1980's" där texten lyder 'We're all so fucking dead'.
Ärlighet är hur som helst precis det som sätter prägel på detta album från början till slut, i form av texter som beskriver livet ur Kirbys synvinkel och i all väsentlighet informerar om svårigheterna med att gå mot strömmen och ha viljan och styrkan att förbli den man är, då självförakt och personliga problem står i vägen för en lycklig framtid.

När titelspåret övergår i den efterföljande låten "Cursed" är upplägget rent ut sagt genialiskt. I och med Kirbys sista ord, 'I am permanence', tonas de sista tonerna i "Isolation" ut och trumslagaren David Bichard räknar in nästa låt, som i en nästan omärkbar övergång visar att Carpathian med säkerhet vet var skåpet ska stå. Låten består av en verbal duell mellan den 22-årige Kirby och sångaren JD från Shipwreck A.D. Detta gör låten desto mer intressant och ger den dessutom en extra knuff i ryggen.
Näst i tur är låten "Spirals" där orden 'I doubt there's a better place for anyone [...]' upprepas med hjälp av pumpande gang vocals, vilket lämpar sig perfekt för att få igång publiken under en livespelning.

Den härliga känsla som albumet i sin helhet frambringar är lika tydlig på efterföljande låtar, men det är först i "Insomnia" som bandet genom ett tretonigt gitarriff visar upp sin melodiska sida. Denna följs omedelbart av ännu en melodisk ? i form av låten "Deadbeats...", och känslan av att Isolation är ett album fyllt med såväl hopp och styrka som ilska och uppgivenhet letar sig fram genom medvetandet, vilken sedan förstärks när Martin Kirby åter igen delger oss sin vision av världen.

När albumet sedan börjar gå mot sitt slut serveras två av dess absolut starkaste och mest välskriva låtar på ett glänsande silverfat, där "Ceremony" står som förrätt och varmrätt i en och samma tugga, och "Permanent" är en av de mest välsmakande efterrätterna jag någonsin ätit.
Pat Flynn från Have Heart gästar på låten "Ceremony", och i "Permanent" har det första stycket av texten lånats från en låt av Joy Division, vilket är en av Isolations många kopplingar till bandet i fråga. Det är dock framåt mitten och slutet som "Permanent" imponerar som mest, och tempot i det avslutande textavsnittet såväl som innehållet i detta ger mig rysningar av välbehag. Låten utgör otvivelaktigt ett perfekt avslut på albumet, särskilt då det inledande titelspåret innehållit en avgörande ledtråd om vad som väntar i dess sista låt, där titeln avslöjar vad det hela rör sig om, och där själva innehållet ger en djupare insikt i vad det verkligen betyder.


Betyg: 8/10
Musiken är varierande och låter precis som bra hardcore ska göra.
Texterna är välskrivna och lyckas förmedla många olika känslor, och det känns som om de inte bara innehåller tomma ord utan snarare har en mening för alla som är öppna för att finna den.

Allra bäst blir albumet om det spelas från början till slut, men eftersom tålamod är en raritet och smaken är som baken finns här länkar till de tre låtar som enligt mig utgör Isolations guldkant:
Carpathian - Permanent, Carpathian - Ceremony, Carpathian - Sun Heights.

I tell myself that I know I don't want to be the man who tells stories
of the all things that were ripped from my hands before I truly grasped them,
and I know if we shutdown in stages then let this be the last time
that I ever fucking gave a shit, with my head in my hands, I never meant anything more than this.
This is the story of permanence.
This is the story of unchained momentum.
This is the story of everything we ever wanted.

(Utdrag ur låten "Permanent").

Valborg var nice i största allmänhet.
Jobbade på ÖG hela dagen och vaktade fulla studenter under champagnegaloppen. En spännande upplevelse må jag säga, men det var fett jobbigt också, var helt död när jag kom hem.
Det var någon som slänge en fet glasflaska flera meter genom luften så att den träffade en kille i skallen precis när jag stod och vaktade "kisshörnan". Han var dock så packad att han knappt märkte det, så jag fick leda honom till framsidan så att de kunde plåstra om hans blödande sår i första hjälpen-tältet. lite läskigt faktiskt, men huvudet är ju väldigt känsligt, som en av vakterna sa.

Anyway, efter jobbet cyklade jag hem och käkade middag och sedan blev jag pigg igen, så drog ut och mötte Mirja, Daniel och Sofie och vi fick på vägen även sällskap av Torbjörn, Sebastian, Erik, Per och Charlott. Vi satte oss i stadsparken och åt kex (haha) och chillade, och sedan drog vi vidare till Williams där vi blev kvar tills det var dags att vandra hemåt (efter ett obligatoriskt stopp på Max, såklart).

Just nu sitter jag och fixar med min iPod så att den är synkroniserad med nya datorn. Jag har mycket mer musik än vad som finns plats på den märker jag, så jag måste välja ut allting manuellt, suck. haha, men det är nog värt det eftersom jag är trött på att gå ut utan härliga toner i öronen, hoho!