Four Year Strong - Explains It All (2009)
Four Year Strong
Explains It All (2009)
(http://www.myspace.com/fouryearstrong)
Hemsida: http://www.fouryearstrongmusic.com/
Efter att albumet Rise Or Die Trying släppts världen över har den Massachussetts-baserade kvintetten Four Year Strong varit upptagna med att visa sina talanger på scenen, och i mitten av november besöker de Sverige i samband med Eastpak Antidote Tour (som inkluderar band som Alexisonfire och Anti-Flag). Förutom att turnera har bandet även spelat in och, så sent som i juli i år, givit ut ett cover-album fullmatat med populära 90-talslåtar som medlemmarna själva vuxit upp med.
När jag först satte in denna skiva i cd-spelaren och tryckte på play höjde jag på ögonbrynen. "Är det här Four Year Strong?" tänkte jag och undrade skräckslaget vad som skulle komma härnäst.
Men redan när det inlendande 'o-andet' övergår i en explosion av instrument som direkt följs av sång kan jag luta mig tillbaka och lyssna utan att någon behöver besvara min fråga, för det jag hör vittnar tveklöst om att det är bandet i fråga jag hör, och att det inte finns något som helst att vara rädd för. Det är kreativt, stilrent och uppiggande, och när den upprepade refrängen efter en kort stund fastnat i huvudet är det inte svårt att nynna med i resten av låten.
Det förefaller lite konstigt att höra hur detta band sedan tar sig an två av 90-talets mest kända låtar, eftersom dessa känns igen även från min egen barndom. Jag minns hur jag dansade till den sistnämnda i mitt rum när ingen såg på, och hur jag tjuvlånade min systers Alanis Morissette-skiva för att kunna skryta om att jag lyssnade på "cool rockmusik". Men, eh, ovanan försvinner hur som helst kvickt och låten Absolutely (Story of a Girl) och efterföljande Ironic upplever jag som två av skivans allra bästa covers. Bandet har uppenbarligen lagt manken till under studioinspelningen, och har med hjälp av samma omisskännliga kreativitet som flödade på Rise Or Die Trying förvandlat dessa elva låtar till något som tveklöst skriker ut signaturen Four Year Strong.
Vidare känner jag inte igen så värst många låtar, men det gör dem inte mindre bra. Jag vågar inte säga att de är fantastiska, men bandet jobbar på bra och samtliga låtar är lättlyssnade och fastnar lätt i huvudet. Jag måste dock erkänna att jag under första genomlyssningen blev besviken på skivan som helhet, men turligt nog föll den mig alltmer i smaken ju fler gånger jag spelade den, och efter att ha lyssnat på samtliga originallåtar kan jag konstatera att Four Year Strong har gjort ett grymt jobb. Flera av låtarna påminner lite väl mycket om sina original, men att cover-versionerna ändå gör att bättre intryck på mig än orignialen säger en hel del om hur bandet bör tas emot; det vill säga med en stor applåd. The Smashing Pumpinks hitlåt Bullet With Butterfly Wings är inte längre monoton och består nu av drygt tre minuters fullt avnjutningsbar musik, och Spiderwebs, som urspungligen framfördes av No Doubt, är minst tio gånger bättre tack vare coverns ökade takt. Och att sångarna/gitarristerna Alan Day och Dan O'Connor professionellt fördelar dessa snabbsjungna rader emellan sig känns dessutom både träffsäkert och imponerande. Det skulle vara kul att se om de klarar av att spinna denna refräng lika träffsäkert live, men att förvänta sig att de spelar låten på Sverigespelningen är nog att förvänta sig för mycket.
Skivan lider sedan mot sitt slut och låten She's So High är en perfekt avslutning på ett närapå suveränt album, som i väntan på bandets nästa egenskrivna release duger gott och väl som underhållning och tidsfördriv. Kvintetten har presterat lika bra som väntat, låtvalet är varierat och skivans totala längd är precis lagom för att man ska orka lyssna igenom den en gång till, i alla fall om den inte stoppas automatiskt efter den sista låten. Den första vågen av besvikelse var alltså falsk, och det gäller att ge skivan en chans innan man dömer den. Spela den ett par gånger så att du hinner vänja dig vid dess tempo samt bekanta dig med låtarna, och avgör därefter vad du tycker. Förhoppningsvis tycker du som jag; att den var värd pengarna. Och kanske längtar du till och med efter att få höra mer, vilket du kan komma att få göra redan i början av nästa år, enligt rykten som cirkulerar kring bandets kommande skivsläpp. Vad framtiden håller för Four Year Strong väntas alltså med spänning, men framförallt ser jag fram emot spelningen på Frushuset i höst. Att få se detta band live är nämligen något jag längtat efter otroligt länge.
Slutbetyg: 6/10.
De tre bästa låtarna: Absolutely (Story of a Girl), Ironic och Spiderwebs.
Är du nyfiken på vad medlemmarna själva har att säga om albumet så ta en titt på denna video:
Four Year Strong - Explains It All (the documentary) from I Surrender Records on Vimeo.
Louder than thunder.
Hur som helst dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan vi ses igen, och kanske kan vi få ihop hela gänget den här gånget, eller i alla fall så gott som hela.
Anyway, idag har jag bara varit hemma och tagit det lugnt, och snart ska jag ta bussen till stan för att möta Gila och hyra film (Eagle Eye?) på ICA City. Sedan ska vi hem till henne och ha filmkväll med Lotta. Myspys!
Har även en mer eller (troligtvis) mindre intressant internetrelaterad nyhet att berätta, men den får vänta till imorgon för nu måste jag hjälpa till med maten innan jag ska iväg.
Tills vidare kan ni mer än gärna få underhålla er med att lyssna på denna sjukt fina låt:
The Devil Wears Prada - Louder Than Thunder
Att jag dessutom idag fick reda på att detta band kommer till Stockholm i november gorde mig överlycklig. Jag vet inte hur länge jag velat se dem live nu, men det är fan på tiden att jag äntligen får göra det!
Antifest!
I'm past tired and sleep eludes me.
The punk rock show still sweats from our pores,
Our minds are racing and our bones are still shaking."
Precis som väntat blev lördagen en toppendag. Vi anlände till Stockholm i lagom tid för att hinna käka lunch på donken och köpa biljetter till pendeltåg och nattbuss, och sedan begav vi oss mot Haninge och kulturhuset där (anti)festen skulle äga rum.
När vi skulle gå in råkade vi missa betalningsbordet, för jag tänkte att "hey, här säljer de bullar och grejer! kanske sätter de upp något bord för inträde och sånt senare", men så var alltså inte fallet, utan bull-bordet fungerade även som betalningsställe. Vi hade ju dock köpt biljetter i förskott, men vi skulle bli avprickade och få en krumelur på handleden också.
När det var avklarat började i alla fall första bandet lira, så vi skyndade oss bort till det folkfyllda rum där fyra killar från Umeå stod på scenen och gav järnet. Forever Young hette bandet i fråga, om jag inte minns fel, och de var faktiskt riktigt bra.
Sedan fortsatte kvällen i samma stil; chill på och umgänge varvades med spelningar, och vi käkade god mat på en kinarestaurang några meter från kulturhuset varpå vi skyndade oss tillbaka för att hinna se fler band spela. Vi satt även på trappan utanför lokalen emellanåt för att hämta luft, och pratade och tittade på när ett gäng killar från diverse band kastade frisbee och lekte runt.
Köpte Carpathian-merch i form av en grå hoodie och en svart t-shirt, och vi fick dessutom varsin turnéposter gratis, varav den ena nu sitter uppe på klädkammardörren i mitt rum. Hade tänkt köpa en Ritual-tröja också, men den som både jag och Mirre ville ha var helt slut sånär som på visningsexemplaret som satt på väggen, som oturligt nog var i fel storlek, så jag avstod och Mirre köpte en brun med ett lejon på istället.
(fotot från http://www.myspace.com/carpathian, taget på Stockholmsspelningen i dec 08).
De tre band som tilltalade mig mest under kvällens gång var svenska Anchor, tyska Ritual och, givetvis, australiensiska Carpathian. Wait In Vain, som jag inte hört tidigare, var också riktigt grymma, och likaså huvudakten Trial, men eftersom vi inte kunde stanna kvar längre än pendeltågets avgångstid tillät hann vi inte se dem spela färdigt, vilket var sjukt synd.
Carpathian hade hur som helst en näst intill perfekt set-list och avslutade sitt (på tok för korta) framträdande med att spela två av sina allra bästa låtar. De avslöjade även att ett nytt album är på gång och att detta kommer att släppas någon gång i början av nästa år. Kan knappt bärga mig, jag är i behov av lite nytt material att lyssna sönder, höh.
Värt att nämna är också att då Ritual stod på scenen och bjöd på mellansnack skrek gitarristen plötsligt "Thomas Ledin!" så att alla började skratta, och sångaren hakade på genom att börja sjunga "ja, ja, ja, du kan lita på mig!", haha. Så jävla bra.
När vi sedan var på väg ut ur lokalen för att skynda mot tågstationen gick vi förbi sångaren i Carpathian, Martin Kirby, som vi sett ett flertal gånger under de sju timmar vi spenderat på plats, och som jag måste säga är en person jag både ser upp till och inspireras av. Jag tog därför mod till mig och gick fram till honom med tanken att "det är nu eller aldrig", och han visade sig till min glädje vara en glad, sjukt snäll och trevlig kille. Vi pratade om lite allt möjligt samt posade tillsammans framför Mirres kamera tills hon och jag var tvungna att rusa iväg. Efter en pendeltågstur och en bussresa befann vi oss sedan åter igen i Uppsala, där Olov och Nisse mötte oss och gjorde oss sällskap hem.
(fotot från http://www.myspace.com/carpathian, taget på Stockholmsspelningen i dec 08).
Detta var lätt den bästa dagen/kvällen på länge, och jag tackar Mirre för sällskapet och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan en liknande fest eller spelning ordnas igen. End of story.
